Gain, nivå och headroom: tre ljudbegrepp förklarade utan krångel

På kursen märker jag varje höst att nybörjare nickar när någon säger att gainet ska ner, men att de flesta gissar. Orden gain, nivå och volym används som om de betydde samma sak, och då blir felsökningen i en sändning mycket svårare än den behöver vara. Ett mixerbord har flera ställen där man kan höja eller sänka signalen, och varje ställe gör något eget.

Det här är den andra delen i vår genomgång av ljudteknik och mikrofoner. Den första handlade om att välja mikrofon. Här tar jag ett steg vidare och förklarar tre ord ur yrket i vanligt språk, så att du kan följa med när en ljudtekniker ropar instruktioner i hörlurarna.

Jag utgår från hur vi arbetar i studion under kursen, med ett nyhetsbord, två eller tre mikrofoner och ett mixerbord. Principerna är desamma oavsett hur stort bordet är, och de är lättare att förstå när du har hört dem förklaras med vardagliga bilder.

Gain är förstärkningen allra först i kedjan, direkt när signalen kommer in från mikrofonen. Mikrofoner ger en mycket svag signal, och förförstärkaren höjer den till en nivå som bordet kan arbeta med. Tänk på gain som hur nära kameran står ett motiv: för långt bort blir allt litet och brusigt, för nära och bilden spricker.

Ställer du gainet för lågt får du en tyst signal som du sedan måste höja senare, och då följer bruset med upp. Ställer du det för högt klipper signalen redan i ingången, och den förvrängningen går inte att laga längre fram. Därför sätter vi gainet först, med den som ska tala i sin normala sändningsröst, inte med en provrad viskad eller ropad.

Ett vanligt fel är att använda gainet som volymratt under sändning. Det är inte dess jobb. Gainet sätts före sändning och rörs sedan sällan.

• Sätt gain medan personen pratar som i sändning
• Rör inte gainet i onödan under pågående sändning

Nivå är signalens styrka mätt på bordets mätare, och det är den du justerar med reglagen under sändning. När gainet är rätt sitter nivån i en lämplig zon, och faderna används för att balansera rösterna mot varandra och mot eventuell musik eller inspelade inslag.

Vi brukar låta talet ligga så att mätaren oftast rör sig i det övre gröna fältet och enstaka toppar når gränsen till gult. Det exakta värdet beror på bordet och på vad sändningen ska skickas till, men tanken är densamma överallt: jämn, stabil nivå som lyssnaren inte behöver justera själv.

Nivå handlar också om skillnader mellan personer. En programledare som talar lugnt och en gäst som skrattar högt kräver att du följer dem med handen på faderna. Det är det som kallas att mixa, och det är mer lyssnande än teknik.

Headroom är avståndet mellan där signalen normalt ligger och där den klipper. Det är utrymmet för det oväntade: ett skratt, en stol som slår i bordet, någon som lutar sig närmare mikrofonen. Har du ingen marginal blir varje överraskning en hörbar förvrängning i direktsändning.

Det är därför vi inte lägger nivån så högt vi kan. En signal som toppar nära taket kan se kraftfull ut på mätaren, men den har inget kvar att ge när något händer. Genom att hålla ett par steg ner från gränsen köper du dig tid att reagera med fadern innan lyssnaren märker något.

I digitala bord är gränsen hård: över den finns ingenting, bara avklippt ljud. Analoga bord förlåter lite mer, men vanan att alltid lämna marginal är bra att ta med sig från första dagen.

• Lämna utrymme för skratt och plötsliga ljud
• Hellre lite tystare än för nära taket

Ordningen är viktig. Först gain, så att ingången tar emot rösten utan att klippa. Sedan nivå, så att rösterna ligger rätt mot varandra. Hela tiden håller du ett öga på headroom, så att marginalen finns kvar när programmet blir livligare än körschemat utlovade. Missar du första steget går de andra inte att rädda.

Under en övning på kursen låter vi därför deltagarna ställa in ett bord från noll, med en person som läser en nyhetstext. Du hör själv hur gain som är för lågt ger brus när du höjer faderna, och hur för högt gain ger en hård, skarp klang som inte försvinner hur mycket du än sänker.

När du hört skillnaden några gånger glömmer du den inte. Det är ett av skälen till att vi arbetar praktiskt i studion i stället för att bara visa bilder av mixerbord.

Du behöver ingen studio för att träna örat. Spela in dig själv med en enkel mikrofon och läs samma text tre gånger: tyst, normalt och högt. Lyssna sedan i hörlurar och märk var inspelningen börjar brusa och var den börjar låta hård. Det är i princip samma övning som vi gör vid bordet.

Låt gärna någon annan lyssna också. Andras öron hör ofta förvrängning som man själv har vant sig vid, och att kunna beskriva vad man hör med enkla ord är halva yrket. Säg hellre att rösten låter trång eller spretig än att något är fel på tekniken.

Skriv ner vad du ställde in och hur det lät. Efter ett tiotal försök har du egna riktvärden, och de följer med dig när du står vid ett riktigt bord.

• Spela in samma text i tre styrkor
• Lyssna i hörlurar och anteckna var det brusar eller klipper